The Skeireins Translation by Jacob Lundgren (see bibliography for details)
Ia: - - - "som förståndig är eller söker Gud. Alle hafva bortvändt sig: samteligen äro de onyttige vordne." Också hafva de redan fallit under dödsens dom. Fördenskull kom allas gemensamme Frälsare att bortrensa allas synder, hvilken icke var jämnlik eller lik vår rättfärdighet, utan Sjelf var rättfärdigheten, på det Han utgifvande sig för oss Gudi till gåfvo och offer skulle utverka menniskoslägtets förlossning. Derföre när nu Johannes såg det rådslut, som skulle utfördt varda af
Ib: Herranom, sade han med sanning: "Se, Denne är Guds Lamm, som borttager menniskoslägtets synd." Han hade visserligen förmått att äfven utan mennisko-lekamen, allenast genom sin guddomliga makt, förlossa alla ur djäfvulens våld, men såsom Han visste, så skulle genom ett dylikt maktens användande ett tvång hafva blifvit ådagalagdt och rättfärdighetens rådslut icke mera blifvit iakttaget, utan Han skulle genom ett tvång hafva utverkat menniskornas frälsning. Ty om djäfvulen ifrån begynnelsen icke nödgade, utan bedrog menniskan
Ic: och genom lögn eggade (henne) att öfverträda budet, så hade det varit emot det tillständiga, att Herren vid sin ankomst genom sin guddomliga makt och välde förlossat henne och med tvång omvändt (henne) till gudaktighet. Ty skulle Han då icke tyckts med intrång på rättfärdigheten öfverträda det förut redan ifrån begynnelsen fastställda rådslutet? Alltså var det mera tillständigt, att de (som) af fri vilja lyssnade till djäfvulen att öfverträda Guds bud, att desse åter (säger jag) af fri vilja samtyckte till Frälsarens lära
Id: och föraktade (sin) forne förförares ondska, men använde sanningens kunskap till förnyelse af en guddomlig vandel. Fördenskull antog Han också mennisko-lekamen, på det Han måtte blifva oss en lärare i den rättfärdighet (som) till Gud (leder). Ty sålunda skulle Han också, likmätigt sin vishet, åter kalla menniskorna med ord och gerningar och blifva en förkunnare af en Evangelisk vandel. Men emedan nu lagens tvång icke allenast genom omvändelse - - - - -


IIa: - - - - då han vardt (stark) i (si)n tro, blef han redan dristig för Hans skull, nämnligen under (Hans) lidandes tid, och efter lidandet begrof han uppenbarligen med Josef Hans lekamen, öppet tillkännagifvande, att han icke bortvändt sig (från Honom) för öfverstarnes hot. Fördenskull visade ock Frälsaren redan i början (af samtalet) vägen, som leder upp till Guds rike, sägande: "Sannerligen, sannerligen säger jag dig, utan en varder född på nytt, kan han icke se Guds rike." Men (att födas)
IIb: nytt dermed menade Han (att mottaga) den heliga och himmelska nya födelse, som sker genom dopet. Men detta förstod icke Nikodemus, emedan han då för första gången hörde sådant af läraren. Fördenskull sade han: "Huru kan en menniska födas, när hon är gammal? icke kan hon på nytt ingå i sin moders lif och födas." Ty som han ännu var okunnig om och icke kände (Jesu) undervisningssätt, utan tänkte på denna lekamliga födelsen ur moderlifvet, föll han i tvifvel. Fördenskull sade han: "Huru
IIc: kan en menniska födas när hon är gammal? icke kan hon på nytt ingå i sin moders lif och födas?" Men Frälsaren, som såg hans blifvande insigt och att han skulle tillväxa i trone, gjorde uttydning för honom såsom för en ännu okunnig, sägande: "Sannerligen, sannerligen säger jag dig, utan en varder född af vatten och Andanom, kan han icke ingå i Guds rike." Ty det var nödvändigt och naturligen passande att
IId: antaga dopets inrättning, då nämnligen menniskan består af olika naturer, nämnligen af själ och kropp, och den ena af dem är synlig, men den andre osynlig. Derföre har Han också, vid detta deras förhållande, passande nämnt tvänne ting, ett för hvardera egendomligt, vid dopets inrättning, nämnligen såväl det synliga vattnet som den förnuftige Anden; att de nämnligen (må kunna) se detta - - - - -


IIIa: - - - - "(emedan vatten må)nga voro der. Och de kommo och blefvo döpte; (ty) Johannes var icke ännu kastad i fängelse." Men då Evangelisten sade detta, gaf han tillkänna, att detta rådslut om honom var nära sin fullbordan genom Herodes' anslag. Men före detta, då båda döpte och hvardera anbefallde sitt dop, tvistade några med hvarandra inbördes, emedan de icke visste, hvilkendera vore större. "Fördenskull uppstod då en tvist
IIIb: mellan Johannis lärjungar och Judarna om reningen," emedan nu icke allenast sedvanan för kroppens reningar var förändrad, utan äfven renheten efter Guds sinne blef påbuden, på det de icke mer skulle ifra för bruket af Judiska stänkelser och beständiga tvagningar, utan lyssna till Johannes, som var Evangelii förelöpare. Men också Herren anbefallde det andeliga dopet. Derföre uppstod med rätta en "tvist om reningen," ty lagen om en af de obetänksammes synder stadgade
IIIc: "askan af en ko, som uppbrändes utom lägret. Men derefter kastade de den i rent vatten och öfvertäckte den med isop och röd ull," såsom det anstod dem, som tänkte utplåna minnet (af en synd). Men Jollannes predikade bättringens döpelse och lofvade syndernas förlåtelse åt dem, som i enfaldighet omvände sig; men Herrans (dop utlofvade) jämnte syndernas förlåtelse, äfven den Helige Andes gåfva, och Han förlänade dem att blifva (Guds) rikes barn,
IIId: så att Johannis dop ligger midt emellan tvänne (reningar), öfverträffande nämnlinen lagens rening, men rnycket mindre än Evangelii dop. Fördenskull lärer han oss klarligen, sägande: "Jag döper eder i vatten, men Den efter mig kommer är, starkare än jag, hvilkens skotvång jåg icke är värd att nedfalla och upplösa. Han skall döpa eder med den Helige Anda." Enligt rådslutet således - - - - -


IVa: - - "Denna min fröjd är nu fullbordad: Denne skall växa till, men jag förminskas." Derföre, då nu hans lärjungar tvistade med Judarna om reningen och sade till honom: "Rabbi, Den som var med dig på hinsidan Jordan, Den du vittnade om, se, Han döper och alla komma till Honom," så voro de ännu okunnige om hvad som angick Frälsaren. Fördenskull lärer han dem, sägande: "Denne skall växa till, men jag förminskas." Men rådslutet om honom var
IVb: nämnligen verksamt blott för en liten tid och sedan det förberedt de döptes själar, öfverlemnade det dem åt Evangelii predikan; men Herrans lära, som började i Judeen, utbredde sig till och med öfver hela jordkretsen, öfverallt tillväxande och förökande (sig) till detta nu (och) dragande alla menniskor till Guds kunskap. Fördenskull kungjordc han också på ett tydligt sätt storheten af Herrans herrlighet, sägande: "Den som ofvanefter kommer, Han är öfver alla;" icke som om han utan skäl förkunnade Honom vara öfver (alla), utan han framställde
IVc: äfven Hans storhets makt ganska stor, då han kallade Honom både himmelsk och "ofvanefter kommen," men sig deremot "jordisk och af jorden talande." Emedan han till sin natur var en menniska, antingen han var en helig eller en profet och ett vittne om rättfärdigheten, så var han dock af jord och talade af en förgänglig natur. Men "den som kom från himmelen," ehuru Han syntes vara i lekamen, "är dock öfver alla." "Och det Han hafver sett och hört, det vittnar Han, och Hans vittnesbörd annammar ingen." Och ehuru Han
IVd: kom från himmelen till jorden för rådslutet om menniskorna, var Han dock ingalunda jordisk eller af jorden talande, utan Han förkunnade de himmelska hemligheter, som Han sett och hört när Fadrenom. Detta blef nu framställdt af Johannes, icke blott derföre, att han skulle kungöra Herrans storhet, utan (äfven) för att uppenbara och bestraffa Sabellii och Marcellii gudlösa strid, hvilka vågade påstå, att Fadren och Sonen äro en. Men en annan den Helige A(nde) - - - -


Va: - - - (vid al)l ära för Fadren, vid hvarje gerning väntar Han på en befallning. Men att Han nu framställde (den ene) såsom den älskande, men den andre såsom den älskade, den ene såsom visande, men den andre såsom efterliknande den förres gerningar, detta gjorde Han med kännedom om framtida (menniskors) villfarelse, på det de deraf måtte lära sig att bekänna Fadren och Sonen såsom tvänne personer och icke tvista. Och i denna afsigt nyttjande ett tydligt
Vb: ord sade Han: "Ty såsom Fadren uppväcker de döda och gör (dem) lefvande, så gör ock Sonen lefvande, hvem Han vill," (Han), som genom sin egen vilja och sin egen makt, i likhet med den som fordom gjörde de döda lefvande, enligt sitt löfte tillrättavisade och bestraffade de otrognes stridslystnad. "Ty icke dömer häller Fadren någon, utan hafver all dom gifvit Sonenom." Men vore Han nu en och densamme enligt Sabellii påstående, betecknad med olika namn, huru kunde
Vc: densamme döma och icke döma? Ty icke allenast namnens förändring betecknar tvänne olika personer, utan mycket mer angifvandet af en gerning, att nämnligen den ene icke dömer, utan lemnat Sonen makten att döma. Och Han mottager genom Fadren denna ära och utför efter Dennes vilja all dom, "på det alle skola hedra Sonen, såsom de hedra Fadren." Således skole vi alle vid en så beskaffad och så tydlig anvisning gifva Gudi, den ofödde,
Vd: ärona och tillerkänna (den) åt Guds enfödde Son, som sjelf är Gud. Derföre, om vi tro, så låtom oss gifva hvardera äran efter (sin) värdighet; ty det talet: "På det alle skola hedra Fadren såsom de hedra Sonen," lärer oss gifva (dem) icke en jämnlik, utan en snarlik ära. Och Frälsaren sjelf, då Han för sina lärjungar bad till Fadren, sade: "Att Du må älska dem, såsom Du älskar Mig:" derigenom betecknar Han icke en jämnlik utan en snarlik kärlek. På samma s(ätt) - - - -


VIa: - - - - - - - -, så blef dennes påstående nödvändigt så mycket dunklare, som han sjelf säger: "Denne skall växa till, men jag förminskas." Emedan de nu för en liten tid tycktes lyssna till Johannes för att tro på honom, men icke långt derefter åt glömskan öfverlemnade hvad som angick honom, derföre förmanar Han dem väl, sägande: "Denne var ett brinnande ocl skinande ljus, men I villen fröjdas till en tid i hans ljus. Men Jag hafver ett större vittnesbörd, än
VIb: Johannes: ty de verk, som Fadren hafver gifvit Mig, att Jag dem göra skall, desamma verk, som Jag gör, vittna om Mig, att Fadren hafver sändt Mig." Ty denne, som vittnade med menskliga ord, kunde, ehuru han var sannfärdig, uppväcka tvifvel i de okunniges samvete; men Fadrens vittnesbörd genom Mina verk, som i allt är bättre än en utsago af menniskan Johannes, kan lemna eder en obestridlig kunskap. Ty hvarje ord ibland menniskor kan, oaktadt dess sanning, genom förvridning vanställas, men dessa heliga gerningar,
VIc: som äro obestridliga, emedan de uppenbara verkställarens vishet, ådagalägga tydligen, att Han var sänd af Fadren ifrån himmelen. Fördenskull säger Han: "Och Fadren, som Mig sände, Han vittnar om Mig." Men Fadrens vittnesbörd om Honom skedde olika och på olika tider, stundom genom profeternas ord, men stundom genom en röst ifrån himmelen, stundom åter genom tecken. Men emedan de otrognas hjerta genom sådana händelser blef
VId: hårdare, fördenskull tillade Han med rätta, sägande: "I hafven hvarken någonsin hört Hans röst eller sett Hans skepelse och Hans ord hafven I icke blifvande i eder, ty den som Han hafver sändt, Honom tron I icke." Det anstår nämnligen icke dem, som böra lyda, att förakta. Men somlige hörde ock Hans stämma, somlige åter sågo Hans skepelse. Derföre sade Han: "Salige (äro) de renhjertade, ty de skola se Gud." Och nu såsom en pant genom - - - - -


VIIa: - - - - (ingen)dera kände Herrans makt och erinrade sig Hans välde. Icke (blott) Petrus, utan äfven Andreas, som sade: "Här är en pilt, som hafver 5 bjuggbröd och två fiskar," tillrättavisades lika väl som Filippus, emedan han icke hade högre tankar, icke häller erinrade sig mästarens värdighet, hvarföre han (ock) utbrast, sägande: "Men hvad förslår det ibland så många?" Men Herren kom deras klentrogenhet till hjelp och
VIIb: sade: "Låter folket sätta sig ned. Men desse, emedan mycket gräs var på det stället, läto hopen sätta sig ned, fem tusen män förutan qvinnor och barn." När de hade satt sig ned till den stora måltiden, der ingenting annat fanns utom de fem bröden och de två fiskarna, hvilka "Han tog och tackade och välsignade," så förnöjde Han dem med så mycken föda, att Han icke blott tillfredsställde deras nödtorft,
VIIc: utan mycket mer. "Ty sedan denna skara ätit, fann man af dessa bröd 12 korgar fulla, som öfver blifvit. Sammaledes (gaf Han dem) ock af fiskarna så mycket som de ville." Ty icke på bröden allenast visade Han storheten af sin makt, utan äfven på fiskarna. Ty så stor hop, som Han räknade, att de skulle blifva, så att hvar och en skulle få taga så mycket, som han ville, (det) gjorde Han, och Han lät icke denna hop lida brist på någonting. Men
VIId: ännu mycket mera tillfredsställde Han sina lärjungar dermed och gaf de andre en erinran att akta på, att Han var densamme, som i öknen 40 år födde deras fäder. "Sedan, när de blifvit mätte, sade Han till sina lärjungar: Hemter tillhopa de stycken, som öfver blifvit, att ingenting förfares. Då hemtade de tillhopa och uppfyllde 12 korgar med stycken af de 5 bjuggbröden och 2 fiskarna, som öfver blifvit för dem, (som ätit hade)". - - - -


VIIIa: - - - "(men in)gen lade händer pä Honom," ithy att ännu Hans heliga makt osynligen aflägsnade deras ondska och icke tillät att i förtid gripa Honom. "Då kommo tjenarena till de öfverste presterna och Fariseerna. Och desse sade till dem: Hvi hafven I icke fört Honom hit? Då svarade tjenarena och sade: icke har en menniska någonsin talat, såsom denne mannen. Men detta
VIIIb: svar lände till bestraffande, ja ännu mer, till fördömande af dessas otro. Ty de svarade desse, som förebrådde dem, derföre att de icke ditfört Honom, och frågade icke efter dessas ondska, hvilka förebrådde dem, utan förundrade sig fastmer öfver Herrans lära och trodde, att den skulle blifva uppenbar för hela menniskoslägtet. Men desse, som för sin ondskas skull icke tolde deras frimodighet, svarade dem med vrede sägande: "Monne ock I ären
VIIIc: förförde? Se till, om nåbon af öfverstarne eller af Fariseerna hafver trott på Honom? Men den hop, som icke, känner lågen, är förbannad." Men detta talade de med bitter vrede och befunnos ljugare derutinnan, att icke någon af öfverstarne eller af Fariseerna trodde på Honom, emedan Nikodemus enligt Guds rådslut kommit till Honom om natten, och han kämpade med frimodighet för sanningen och sade till dem: "Icke dömer vår lag någon menniska?"
VIIId: Då desse sade, att "icke någon af öfverstarne och Fariseerna trodde (på Honom)", så betänkte de icke, att just han var en Farisé och en rådsherre bland Judarna och var en af öfverstarne, som, utmärkt ibland de förbannade, trodde på Herran, och till bestraffande af dessas ondska talade för Honom. Men de, som icke tolde denna bestraffning, svarade sägande: "Monne ock du är från Galileen? ransaka och se; att (ingen profet är kommen från Galileen). - - -


                                                                            back